Här är en något deprimerande berättelse som jag skrev för ett bra tag sen.
Höst
Det luktade höst dagen innan. När han vaknade försökte han minnas vårluften och varma sommarvindar men det enda som kom fram till hans hjärnceller som behandlade doftkänslor var sur fukt som brukade dyka upp mot hösten. Ja, det lukade sen oktober fast det knappt var början på september. Men det var dagen innan det. Han hoppades på att det kommer att dofta bättre idag.
Han öppnade ögonen och kisade mot fönstret. Men det är klart. Genom persiennerna var det svårt att se och ännu mindre att lukta sig fram till dagen. Det enda han kände var lukten av ensamhet. En ungkarls doft. Han undrade många gånger innan om det doftade likadant hos ensamma kvinnor, men det gjorde han inte idag. Idag visste han bättre. Han var sur och Världen var grym och det mesta var inte hans fel, men det var inte mycket han själv kunde göra åt den saken. Han försökte vifta undan dessa tankar men han lyckades inte. Gårdagen fortfarande doftade i hans huvud bultande.
“Jag kan lukta – alltså mår jag dåligt”, tänkte han. Vad kan det heta på latin? Hade dom inte hösten i gamla Rom att det enda dom tänkte på var att filosofera om konstiga saker och aldrig om sånt som verkligen berör. Eller gjorde dom det kanske? Det kan möjligtvist handla om en global konspiration som raderade från historien alla filosofer som skrev om höstens deppande. Det kanske vore för farligt för den moderna människan att läsa dessa. Dagens människa skall komma på nya lyckopiller i olika former och inte fundera över forntidens deprimerande filosofer. Neh, antika filosofer var nog ena glada satar. Hur var det med gamla greker förresten?
“Gud, om man kunde få bort den här lukten…”, tänkte han. Varje gång han blundade denna morgon kunde han se skuggor och nyanser av gulbruna löv på insidan av sina ögonlock. Han rörde på sig endast för att kunna kisa mot klockan men denna blinkade trotsigt “00:00”. Han måste ha kommit åt sladden på nåt sätt och nollställde den. Strömavbrott var nog inget att tänka på. Men oavsett… Kanske var hela naturen i någon maskopi emot honom. Inget konstigt, det var ju tisdag.
Utifrån hördes ett rasp från en gren som gnisslade mot husväggen och ålade sig fram och tillbaka i närheten av fönstret. Oljudet irriterade honom. Han öppnade ögonen och bestämde sig för att ändå stiga upp.
Andra bloggar om: Story, berättelse, depression, höst