Fritt översatt poem av Desanka Maksimović som skrevs i minnet av massakern över serbiska skolbarn som begåtts av tyska ockupationssoldater i Kragujevac, Serbien (Jugoslavien) 1941.
Bakgrunden till poemen:
Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av Nazityskland. Samma år attackerade kommunistiska partisaner med kungen trogna soldater, den tyska Wehrmacht, varpå tyska soldater dödades, vilket gjorde generalen Franz Böhme rasande. Som hämnd för tyska sårade och dödade soldater (10 dödade och 26 sårade) befallde han sina tyska soldater att för varje sårad tysk soldat skulle 50 civila serber dödas och för varje död tysk soldat skulle 100 civila serber dödas. 19 oktober invaderades Kragujevac av tyska trupper och cirka 5000 personer mellan 16-60 år arresterades. Kragujevacmassakern ägde rum 20 och 21 oktober 1941 vilket var alltså en hämndaktion för att serbiska rebeller dödat och sårat ockupationsmaktens soldater. Under dessa dagar tros det ha mördats omkring 3000-5000 civila personer vid Kragujevac och omkringliggande områden, men vidare efterforskning har idag kommit fram till siffran 2796 (enligt vissa 2794) personer och bland dom var cirka 300 elever och 18 lärare från stadens gymnasium i närheten.
Frågan är idag varför kallas detta för massaker och inte för folkmord, när liknande massakrer kom senare att kallas för folkmord?
Blodiga sagan
Det var en gång i ett land av bönder
på den bergfulla Balkan.
Dom dog martyrdöden
en trupp av elever
alla på samma dag.
Samma år
föddes dom alla,
Deras skoldagar
löpte samtidigt.
Till samma högtidlighet
leddes de tillsammans,
mot samma sjukdomar var alla vaccinerade,
och alla dog på samma dag.
Det var en gång i ett land av bönder
på den bergfulla Balkan,
Dom dog martyrdöden
en trupp av elever
alla på samma dag.
Och endast femtiofem minuter
innan dödsögonblicket,
satt de i skolbänken
en trupp av elever.
Och de brottades alla med samma problemlösningar:
hur långt kommer en person med promenadhastighet…
Och så vidare…
Deras tankar var fulla
av samma siffror,
och i anteckningsböckerna i skolväskan
helt meningslöst låg
en massa bra och dåliga betyg.
En handfull av likadana drömmar
och likadana hemligheter
patriotiska och kärleksfulla
pressades i deras fickor.
Och det verkade som
att dom kommer länge,
väldigt länge
att springa under den blå himmel,
tills alla världens uppgifter
är lösta.
Det var en gång i ett land av bönder
på den bergiga Balkan,
Dom dog heroiska döden
en trupp av elever
alla på samma dag.
Långa rader av pojkar
som höll i varandras händer
och gick från sista skoltimmen
lugnt till avrättningen
som om döden inte var något.
Långa rader av vänner
samtidigt restes
till den eviga vistelsen.
