Igår kväll fick jag reda på att en vän till mig miste sitt barn. Flickan, som skulle ha fyllt 15 år en vecka efter sin bortgång, tog livet av sig.
Finns det något värre än att förlora sitt barn, undrar jag? Och på det här sättet?
Som en pappa själv undrar jag vad är det som kan orsaka sådant sinnestillstånd hos ett barn som endast ser självmord som en utväg. Hur kan man skydda sina egna barn? Kan man?
Min vän skriver på sin blogg om sin sorg och försöker att på det sättet bearbeta händelsen. Olika människor arbetar med sin sorg på olika sätt. Vissa gömmer sig inåt medan andra vill prata om det för att på sättet gå vidare. Det finns folk som gör något produktivt i sitt barns minne och försöker på det sättet få många andra att minnas.
Mamman har en egen blogg och det finns även en minnesfond.
Jag har fortfarande inte kunnar smälta det här och av den anledningen delar jag detta med alla.
Det verkar inte finnas generella formler eller regler för sånt utan folk gör det dom tycker bör vara “naturligt”. Om det nu kan finnas något naturligt med att begrava ett barn.
Jag lider med min vän och hans familj och undrar fortfarande vad man säger till någon som mist sitt barn. Vad skall jag säga till honom när vi träffas? Skall jag spela stark för hans skull eller visa mina rätta känslor och falla i gråt?
Så sorgligt, så sorgligt…
Andra bloggar om: Självmord, barn, föräldrar, vård, saknad, livet, sorg