Det finns folk som i sin masochism nästan njuter av den kollektiva skulden alla skall ha för miljöförstöring och klimatförändringar.
Jag är inte en av dem.
På samma sätt som jag var inte alls med vid olika händelser som gjorde att samhället ser ut som det gör, kan jag knappast vara skyldig till det.
II Världskriget var före min tid. Men även saker som hände under min livstid var helt utom min kontroll. Afghanistan, Tjetjenien, massmord på folk i Rwanda, WTC och nu Irak, “händer” utan att jag blev tillfrågad.
Miljöförstöring händer också utan att jag blir tillfrågad.
Är man inte del av lösningen är man del av problemet, sägs det.
Men då kan jag fråga istället: hur många aktivister finns redan där ute utan att kunna påverka något till det bättre? Gör dom någon nytta egentligen eller blir de bara till nackdel? Släpper man ut minkar som fryser till döds eller dör av hunger, blir man en miljöaktivist då? Om man slutar köra bil men åker två gånger per år med flyget till Kanarieöarna, släpper ut dubbelt så mycket avgaser som en genomsnittlig Jeep, vad blir man då?
När slutar man vara en miljöbov och börjar bli en del av lösningen?
Sanningen ligger kanske endast i betraktarens ögon.
Jag vill i alla fall inte be om ursäkt om att jag finns i detta samhälle.
Jag finns här och nu och jag försöker leva ett anständigt liv. Dessa typiska gränser mellan en närande och en tärande borde kanske ritas om.
Andra bloggar om: Miljö, miljön, naturen, Jorden, politik, människan
Vi måste tänka på vår värld.
Självklart.
Därför skall man se till att påverka det till det bättre.
Miljöhoten minskar i en bättre värld, per automatik.
Tänk på alla svältande barn runt om i Världen. Barnsoldater… Skall man glömma bort dom pga. att glaciererna smälter och Västvärlden hotas?
Det gäller att prioritera rätt bara.
Det är en hel del skitsnack om klimatet och miljön. En hel del människor är för korkade för att genomskåda det utan förlitar sig enbart på opinionsbildare.
Inte bra!